Tänk om man kuden skriva att det hander något nytt varje dag . Att det alltid hända något spännande . Att man kände att varje dag var speciell . Tyvärr så är det inte så . Inte ens i Los angeles där man tror att man inte får en lugn stund . Det hander alltid saker här . Men det hander inte alltid saker som handlar om en själv . Vissa dagar känns som att dom är 100 år långa och inte en ända sak händer . Som att du står fast klistrad på samma ställe och inte kommer någonstans . Du ser inte hur du ska ta dig framåt till något som kan förändra ditt liv . Något som kan ta dig framåt till ett nytt jobb .

 

De senaste 2 dagarna så har det varit kaos i min hjärna . Känns som att jag springer men ändå står tiden still . Som att omvärlden susar förbi medans jag själv står fastklistrade i ett par skor, mitt i rusnings traffiken . Paniken att stanna där och se alla fantastiska möjligheter passera förbi .

Jag är livrädd för att missa något som kan få mitt liv att ta fart . Att jag sitter i soffan medans någon utanför får en bit av min dröm . Tänk om någon tar min plats på bussen som ska ta mig dit jag vill .

 

 

Jag har blivit erbjuden en hel del här . Men jag är samtidigt rädd att lita på alla löften för mycket . Kommer verkligen denna person hjälpa mig eller är det ett spel. Här i Los angeles handlar det om att klättra . Alla söker efter sin väg och har oftast Inga problem att klättra på andra för att nå dit . Man använder andra människor som ett trappsteg . Vill jag vara ett trappsteg eller den som går på trappstegen . Människor kommer fram och erbjuder det enda efter det andra . Jag har tackat nej till modell och dans möjligheter för att jag är rädd för att vara ett trappsteg .

Allt handlar om att bli utnyttjad eller utnyttja . Jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig ens har tänkt tanken att använda en annan människa som ett trappsteg . Jag har funderat på det men alltid ändra mig i sista sekund . Finns det någon väg här, då jag slipper ha andra människor som mina trappsteg . Eller är det de ända sättet ?

 

Har alla framgångs sagor en gömd historia hur man utnyttjat folk för att ta sig till den stora scenen . Sånt man inte vill berätta om i sin stora själv biograf. Alla egoistiska stunder som man skäms för att berätta .

 

Kommer återigen till frågan : hur långt skulle du kunna gå för att komma dit du ska ?

- skulle du göra vad som helst för att stå på de stora scenerna ?

- skulle du gifta dig med en du inte alls är kär i , för att endast få chansen att stanna i drömlandet

- skulle du kunna ge hela ditt liv till något eller någon för att komma till din "lycka".

 

Bakom den glamorösa Hollywood skylten så finns det mycket offer och egoism. Folk som har trampat på en hel del andra människor för att komma till det finaste husen i hillsen . Folk som har används som trappsteg och kanske förlorat allt dom har och lever på gatan .

 

Hollywood är som ett spel . Du bestämmer själv om du vill fastna i skorna i gatan och se allt annat passera . Inte vara med i spelet . Eller om du är berädd att slå tärningen och köra . Knuffa ut folk från brädet eller bli knuffad själv .