Helgen har get blandade känslor . Ni vet alla att livet kan vara som en berg-o-dahl bana . Inget konstigt med det . Men min vagn åker 500 varv på banan , på väldigt kort tid . I Sverige så gick det kanske 2 upp och 1 ner varje år . Här har jag studsat upp och ner känslomässigt som en studsboll . Vissa dagar skulle jag inte ens kunna tänka mig ett liv I Sverige , visa dagar saknar jag alla I Sverige så att jag nästan fäller en tår . Då ska ni veta att jag inte gråter för mycket . Vissa dagar skinner solen och visa dagar så vill man bara krypa under ett täcke och försvinna .

 

Detta skulle kunna förklara en dansares liv . Innan man går in I leken får man leken tåla . Så därför vill jag förbereda  dela med mig allt detta till alla blivande dansare . Först tänkte jag jobbet som dansare var fysiskt krävande och mycket tävlande . Dans livet är så mycket mer . Jag skulle nog vilja saga att danslivet är mer psykiskt krävande . Du kommer få nobben , du kommer bli nedtryckt , du kommer få leva snålt , du kommer ibland knappt ha råd med mat och hyra .

 

Dansare är inget job för den som vill tjäna mycket pengar . Om man ska bli dansare ska man bli det för sin passion och inte tänka på framgången att bli en rik dansare . Då kommer du nog tappa dig själv på vägen och sluta upp med att du tappar suget när du inser att de välbetalda jobben inte kommer varje månad och betalar din hyra .

 

Som dansare får du leva I så manga psykiska och fysiska atmosfärer som du kan tänka dig . Ingen dag är den samma .

 

Just nu går det väldigt bra fysiskt för mig I min dans utveckling men det som tacklar mig är mitt psykiska . Jag vill inte erkäna detta för många . Men jag är mer känslosam än de flesta . Jag kan anses som väldigt neutral på utsidan . Men inne I min kropp finns så mycket känslor som väntar på att kännas utvändigt. Resultatet då av att jag inte visar min känslor utvändigt till människor stoppar min dansutveckling lite . Jag dansar med så mycket känsla inombords men det är som att jag stoppar mig själv I en burk och dansar där I . Vill inte dela med mig även fast jag skulle vilja . Jag har väldigt svårt att lista ut varför det är så . Varför stänger jag in allt detta när jag är en så pass känslosam person . Varför inte släppa in fler människort till känslo fyrverkerierna som händer I min kropp när jag dansar . Om jag ger det till en grupp människor så kommer jag ju få samma känslomässiga boost av dom tillbaka .

 

I Fredags hade jag en privat lektion med en lärare som har synat detta . Han frågade varför jag dansare inombords och inte vill dela med dig . Det är som att jag ursäktar mig för att jag är bra på något och kan förmedla något som inte det flesta kan . "Varför tänkte du på vad du får känna och inte ."

 

Efter denna lektion har jag verkligen funderat på varför jag inte tillåter andra att känna mina känslor som jag känner själv . Känslor är ju något enastående . Det är som att jag gömmer en guldklimp . Alla får bara smygtitta men inte röra . Lite som I "sagan om ringen " . Jag är som smigol som gömmer sin älskade för omvärlden .

Jag staller mig själv frågan varför ?

 

Detta " varför hinder " är det största hindret för mig just nu . Men hinder kan man alltid vinna över och ta sig över . Det är bara bestämma sig och ta den kraft som behövs för att ta sig till andra sidan .